Idag kände jag att det var dags att blogga om Jippie.

Det har gått lite mer än månad sen jag fick ta bort henne, och det har gått bra för mig (bättre än jag tänkt iaf) har ju Jessie och Kimmie kvar, tror det hade varit värre om man blivit hundlös helt och hållet. 

Men det gick väldigt fort, för fort egentligen. Det som hände var att jag hittade knölar på magen och halsen på henne och åkte in för att kolla upp det och det visade sig vara lymfknutar som är någon form av blodcancer, efter det gick det jätte fort knölarna växte, vid återbesöket veckan efter fick jag boka tid för avlivning och bokade så vi skulle få lite tid tillsammans iaf, avlivningen skulle skett en fredag men hon blev sämre på tisdagen innan, så vi fick åka in med henne onsdagen. Knölarna på magen hade växt så fort att hon fått bristningar och när det kom blod ifrån henne så gick det inte mer, och detta hände inom loppet av 2 veckor. Det gick så fort och det kändes så surrealistiskt alltihop, jag kunde inte fatta att det var sant, men tvekade aldrig på vad som var bäst för henne, men det var tungt och jag trodde att vi skulle ha haft några år till tillsammans. Men jag är sjukt glad att jag fick chansen att äga denna underbara hund, trots att jag slitit mitt hår genom åren så kommer jag aldrig att glömma när jag såg henne första gången och visste att jag ville ha DEN valpen, eller när Heidi ringde och sa att jag fått DEN valpen, eller när jag hämtade henne och hon kissade ner sig i min hand   

Jag har många fina minnen efter den hunden och jag kommer alltid att minnas henne, hon har en speciell plats i mitt hjärta, hon var min första valp och har givit mig så mycket. Men jag saknar verkligen min smölpaj, min underbara älskade Jippie   

2007-05-03          2016-01-27   

Gjorde en fin minneslåda med alla hennes saker i.

Lina, Carry & Jippie var min första trea och dom gjorde det alldeles för lätt för mig att ha tre hundar.

Nu finns dom inte kvar längre och jag hoppas dom har det jättebra på andra sidan regnbågsbron